En geishas, förlåt, sumos memoarer



Jag kände att det vara dags för ett självporträtt. Det enda jag kunde likna mig själv vid var en sumobrottare, och ändå vet jag att jag inte är så stor som jag känner mig. Men så här i början av en graviditet, med svullen mage och alldeles för små arbetsbyxor, så är det svårt att känna sig som något annat än ett fetto.

Det här är alltså jag. Om jag varit man och sumo. Den här dockan är något kortare och något bredare än de andra dockorna jag gjort. Så är han lite skallig också, jag kände att om jag varit man så skulle jag säkert vara skallig. Ja, den sura minen är ju mitt signum också, så det var ju dockan tvungen att ha.

1 kommentar:

Bark sa...

Åh, vilken härlig docka, ser svårt ut att virka till en sån.