Be afraid, be very afraid

Det är vad jag sagt till Mickes kollega i datorföreningen. Vid förra LANets plus och minusmöte à la Villa Medusa, med svarta och vita kameler med en puckel, så fick jag av alla människor en svart kamel, eller minus om man så vill. Varför? För att jag tillägnat person A en Linus på linjen-tårta eftersom han fyllde år där nån gång (tror jag), virkat en eskimå till islänningen B som tack för Londonmuggen han köpt till mig och för att jag virkat en ballerinadocka i person C:s ära. Han, person D hade bara fått en sketen virkad höna för några LAN sen, men jag fick ett minus för att han inte fått nåt den här gången. Ocg då vill jag tillägga att jag alltid bakat tårtor/bullar/muffins till LANen, och det i överflöd. Just den här gången var det tre smarriga tårtor. Men jag fick en svart, enpucklad kamel. Och jag var sur. Väldigt sur. Nu hade det gått för långt. Nu inför det här LANet har jag bett Micke att vidarebefordra det faktum att jag är sur (fast med glimten i ögat förstås) och att person D skulle vara rädd, mycket rädd.

Så igår var det dags för LAN. Omotiverad som jag är i skolan hade jag lillkillen hemma för att han nog kändes lite varm (och nej, jag fuskar inte med VAB. Jag pluggar typ heltid, utan csn och får inte nån ersättning för de dagar ungen är sjuk eller "sjuk", så nu behöver inte anmäla mig för fusk) och jag kunde slippa åka till skolan. Så vi åkte till LANet istället. Och vem sitter i kiosken om inte *trumvirvel* person D, som får syn på mig och försvinner bakom disken. På skämt förstås. Kass som jag är på att hålla minen säger jag till honom att det är dags att reda ut var vi står, var vi har varandra. Och så flinar jag och drar upp *trumvirvel igen* en svart kamel med en puckel, jag har virkade den själv. Han heter Klådan, uppkallad efter en jobbig typ jag jobbat med och som allvarligt talat av en riktig klåda i arslet.